Det är av svenskt intresse, tillade Olof Palme, som flera gånger under sin tid som statsminister upprepade detta mantra om hur svensk utrikespolitik borde bedrivas, både utifrån en värderingsbaserad ståndpunkt med fred, diplomati och rättvisa i centrum, men också utifrån rikets säkerhet. En gång i tiden fanns det nämligen en bred politisk samsyn i Sverige om att ett starkt förtroendekapital internationellt är det bästa botemedlet mot hot och angrepp från främmande makter. En princip som i dag slagits i spillror av våra makthavare som hellre ser oss munderade till tänderna med hänvisning till vår evige granne Ryssland. I deras logik finns en underliggande uppfattning om att dagens situation är i en klass för sig, att vi i dag har att göra med ett djävulskap som sällan skådats förut och att lösningen därför förutsätter ett minst lika hårt djävulskap tillbaka – med andra ord en alltmer militariserad syn på politiska frågor, där diplomatiska, främjande och tillitsskapande verktyg ges en undanträngd roll. Det är en fanatism som alltid får genomslag när det blåser, och där varje invändning lätt kan avfärdas som naiv eller illojal. Tankemönstret begränsar sig inte till utrikespolitiken, utan återfinns även inom kriminalpolitiken, där grundtesen är att Sverige befinner sig i en aldrig tidigare skådad situation, inte bara inom landets egna gränser, utan också i jämförelse med andra västerländska länder, och att det därför kräver extrema åtgärder såsom fängelser för barn, massutvisningar och långtgående kriminalisering. Även om det går emot tidigare erfarenheter och internationell forskning på området. I dessa tider är det därför väldigt tacksamt att kunna plocka upp en bok som Vännen som svek, skriven av den framlidne före detta diplomaten Mathias Mossberg. Dels för att fördjupa sig i Sveriges ställningstaganden i Palestinafrågan och se hur vi i takt med säkerhetiseringen spelat bort vårt internationella förtroendekapital på det ena området efter det andra, dels för att jämföra vår samtid med hur det såg ut under kalla kriget och konstatera att vår situation inte är unik i dag. Trots en omvärld som präglades av kärnvapenupprustning mellan Öst och Väst och krig och orättvisor på flera fronter, såg den svenska utrikesförvaltningen det som nödvändigt att stå upp för rättvisa, diplomati, jämlikhet och nedrustning, eftersom det också stärkte vår egen frontlinje. Utgångspunkten för den svenska linjen var inte naivitet inför omvärldens konflikter utan insikten att små stater sällan blir säkrare genom att uppfattas som parter i stormaktskonflikter. Tvärtom ansåg man att ett högt internationellt förtroende och en självständig utrikespolitik stärkte Sveriges säkerhet. Sådana principer menar Mossberg låg kvar även under Thorbjörn Fälldins borgerliga regering på 1970-talet, vilket visar på den breda förankring som ”mjuka värden” hade i svensk utrikespolitik trots svåra tider. Med Palmes beprövade glasögon blir det därför inte så svårt att förklara varför Sverige blivit föremål för en ökad hotbild och absolut inte blivit tryggare sedan man gick med i Nato och undertecknade DCA-avtalet – ett avtal som ger USA rätt att placera militär personal och vapen vid våra militära utposter. Lägg därtill avsaknaden av någon som helst folkomröstning eller ärlig debatt i frågan. Eller att Sverige skickat flera miljarder kronor från statskassan till Ukraina, vilka verkar återinvesteras i svensk vapenindustri genom ukrainska inköp av JAS Gripen-plan. Därför borde det inte komma som någon överraskning att retoriken från ryskt håll trappas upp mot Sverige parallellt med vår egen upptrappning. Att verka för folkrätten och mänskliga rättigheter i utrikespolitiken borde därför vara den första försvarslinjen för ett litet land i en orolig omvärld. Den svenska alliansfria politiken har tidigare varit en garant för vår säkerhet och möjliggjort för oss att agera brobyggare och medlare mellan parter. Låt oss hitta tillbaka till den vägen.