”Hade det här hänt om Mohamed Ali var vit?”, undrar Rashid Musa i Expressen apropå drevet mot den nyvalda riksdagsledamoten, och han visar med exempel efter exempel att svaret är nej. Vita politiker som hamnat i betydligt allvarligare kontroverser, i några fall med fällande dom, har fått förklara sig och sitta kvar, medan Mohamed Ali redan är dömd i medier trots att han inte är misstänkt för något brott och själv förnekar all inblandning.

Våra svarta syskon i Sverige, och våra somaliska syskon i synnerhet, vet hur nära till hands det ligger att göras till ett samhällsproblem och ett hot mot det här landet, och hur snabbt steget därifrån tas till frågan om man över huvud taget ska få vara här. Det är mot den bakgrunden som det rasistiska drevet mot Mohamed Ali ska förstås.

Nu tänker vissa att det här förstör för oss andra. Den tanken förutsätter att en anklagelse mot en svart man ska belasta alla som ser ut som han, och att vi därför borde ta avstånd för att skydda oss själva. Det är rasismens logik. Ingen tycker att Ebba Buschs förtalsdom säger något om vita kvinnor eller att Ulf Kristerssons lägenhetsaffär säger något om vita män. Det är homogeniseringen av oss, föreställningen att vi är ett kollektiv som får svara för varandra, som är problemet. Vägra ta på dig den skulden, och säg ifrån när någon annan försöker lägga den på dig.

Vår plikt är att stötta Mohamed och utgå från att han är oskyldig tills motsatsen bevisats. Det förväntar vi oss att Vänsterpartiet också gör gentemot sin medlem och de 648 som kryssade Mohamed.